Den 6/7 var jag och mamma på surprise baby shower för min brors fästmö. Att allt gått så bra hittills är verkligen ett mirakel, och att hon lyckats bli gravid överhuvudtaget då hon har PCOS.

Ångesten var ju through the roof och vid ett tillfälle blev jag så rädd att jag skulle få panikångest. Vi skulle göra en liten "lek". Papper med gissa "bebis" på olika språk, kasta om bokstäver och slutligen present-bingo. Den första påminde mig så himla mycket om åttan och nian, känslan av att känna sig så extremt korkad och rent utsagt efterbliven. Rädslan att misslyckas totalt (även om det inte direkt var någon av oss som lyckades så jättebra) och att se ut som IQ badboll. Men jag tog mig igenom det också, och när vi gick igenom dom rätta svaren så lättade ångesten lite (4p var average, vilket jag också fick) och jag kände mig inte längre som världens mest korkade människa.

Den största ångesten kom nog från platsen. Vi var hos hennes föräldrar som bor i ett område i min hemstad som jag har ganska jobbiga minnen med. The dickhead, bullies osv.

När jag har parkerat och går ur bilen ser jag en tjej som gör att ångesten skjuter igenom taket och jag börjar känna tårarna långt bak. Alltför många minnen tillsammans med att jag den dagen vägde ungefär 4kg mer än när jag flyttade därifrån och det kändes mer som 140kg..

När vi skulle åka igen och jag är i hallen och tar på mig skorna så säger min bror den jobbiga meningen. "Fan vad smal du har blivit!" medan han sluter tummen och pekfingret runt min vänstra handled. Jag avskyr när folk påpekar min vikt, varesig det är upp eller ner, positivt eller negativt, och speciellt när det är andra i rummet eller närheten som kan höra, vilket det i det här fallet var. Både hennes mamma och vår mamma var i hallen. Jag ville bara krypa in i ett hål och ruttna bort. 

Vägen hem var trevlig dock. Vi hämtade E som följde med hem och dagen efter åkte vi två vidare upp till mina föräldrars fritidshus i Värmland i ett par dagar. Det är alltid så skönt att vara med henne, någon som verkligen fattar.

 

Jag har haft så många ångestattacker den senaste tiden. Jag vet inte om det enbart är för att jag mår sämre, känner mig extremt ensam efter att ha varit med E eller för jag slutat med 2 av 3 mediciner, varav en är stämningstabiliserande. Jag känner så mycket känns det som, men egentligen känner jag nog lite mindre än en vanlig människa. Lamotrigin kopplade verkligen bort mina känslor, och tillsammans med Quetiapin för sömnen så kände jag ingenting. Jag kände mig inte heller som mig själv, mindre än någonsin. Det försvinner stora delar av mig när jag går upp i vikt eller ligger över en viss vikt, men medicinerna kopplade nästan helt bort mig och den jag är. I spegeln var det inte bara viktmässigt en främling, utan även känslomässigt. Jag har aldrig känt mig så lost som första halvan av det här året.

Det har gått 4 veckor utan antidepp och Lamotrigin och det är nog det näst eller nästnäst bästa jag gjort sedan jag tog studenten (att flytta är det bästa jag gjort). Jag känner mig mer och mer som mig själv för varje dag som går, och det är jobbigt samtidigt som det är så härligt. Så många nätter har spenderats gråtande med huvudet i kudden för att jag kände mig så främmande i min kropp och så lost. Verkligen ett "where the fuck did I go?"