Herregud. Jag säger det hela tiden, men jag måste verkligen bli bättre på bloggandet. Känns jobbigt när det blir 10 dagar mellan inläggen, det hinner bli så mycket jag borde skriva om då liksom.

 

Hade ju som sagt i förra inlägget varit hos min sjuksköterska och bestämt att jag skulle köra på mirtan i en vecka till och sedan se. 15mg gör ju inte mycket alls rent depressionsmässigt (vilket egentligen inte gör mig så mycket, om jag gått 15 år utan att säga att mitt psyke inte är 100 så vad gör några veckor/månader till), men eftersom mina biverkningar inte blev bättre och jag fortsatte att gå upp ett drygt kilo i veckan och mina biverkningar vägde tyngre än att få somna lättare och mer ostört så lät hon mig bestämma om jag skulle fortsätta och höja dosen, gå en vecka till eller sluta med den. Valde då att sluta med den och jag har ändå inte sovit allt för illa. Jag har fortfarande svårt att få tankarna att sluta skena och tygla ångesten om jag inte är dödstrött när jag lägger mig och jag vaknar någon enstaka gång mellan 04 och 08, men annars så sover jag faktiskt ungefär som jag gjort medan jag tagit mirtan. Och bland det bästa är ju att jag orkar göra sånna där småsaker igen. Typ en maskin tvätt, någon promenad på 20 minuter och skruva någon skruv. Jag känner mig inte som en zombie längre haha.

 

Hon har även försökt få tag i mig i två dagar, men hon har lyckats ringa precis under dom två tillfällena som jag inte kunnat svara och även när jag inte haft tillfälle att ringa upp innan hon gått hem för dagen. Men idag så kunde jag och hon hade fått ett lite diffust svar från min läkare ang annat läkemedel. Hon tror att min läkare vill att jag gör klart utredningen jag skulle göra med min psykolog innan vi bestämmer vad vi ska prova härnäst, och även att läkaren ville att jag skulle fortsätta ta mirtan och ev höja om det var så att jag inte kunnat sova nu och dessutom mått sämre (vilket jag inte gjort förrän idag men av ganska självklara anledningar, vilket jag berättar om längre ned). Biverkningarna skulle tydligen inte bli starkare än vad dom är nu, men då jag nu som sagt kan "sova någorlunda själv", inte mår sämre och dessutom att min hunger stabiliserats så att jag inte är hungrig hela tiden och småäter så tyckte sjuksköterskan att jag fick bestämma själv. Så jag är fri från mirtan och vi bokade även in en tid med en annan läkare på kliniken till dagen efter jag träffat psykologen, eftersom min läkare sitter inne i stan och bara är här var 6e vecka och jag inte har en tid inbokad med henne förrän mitten av december, och så ska vi prata mer om nästa steg då.

 

Så, med det ur vägen. Det där som fick mig att må sämre.. Upptäckte idag när jag skulle klippa klorna på mitt vuxna marsvin att hon var blöt runt munnen, inte sådär som att hon druckit vatten utan mer dregel-blöt, och även att det rinner ur ögonen på henne. Jag kollade då även vikten på henne och hon hade gått ner 200g sedan den 9e. Med tanke på det som hände för 3 veckor sedan så trodde jag att jag skulle dö av oro. Hon har ganska typiska förkylningssymptom och vi fick en tid tre timmar efter att mamma ringde. Jag följde inte med dock. Jag känner mig inte stabil nog att åka in för något sånt och pappa skulle hämtas efter jobbet, så det fick bli så att mamma åkte med henne och jag åkte och hämtade pappa. Hon är antagligen förkyld och hon får antibiotika nu. Veterinären trodde att det kan ha varit något som nya kompisen tagit med sig när hon kom till oss, men om hon inte blir bättre om några dagar så måste vi åka in igen och kolla tänderna på henne ordentligt. Usch, det här tar fram så många jobbiga minnen.. Det har blivit att min hjärna har börjat koppla veterinären med döden, så ångesten just nu är riktigt jobbig. Suget att skära finns, men jag ska inte. Hon blir inte bättre av det och jag blir inte bättre av det. Jag vill fortfarande sluta, och jag ska bli fri till slut.

 

På tal om det så frågade min sjuksköterska, som vid varje gång vi ses eller hörs genom telefon, om jag sjävskadat något och hon sa att hon var väldigt imponerad över att jag ändå gått nästan 2 månader helt fri nu. Att jag har en enorm viljestyrka. Jag har gått längre tid utan det förut, men med tanke på vad som hänt under det senaste året och hur jag mått så är det egentligen ett mirakel att jag inte fastnat i det igen och fortsatt att kämpa emot. Men det är ju det, om jag verkligen verkligen vill sluta så är det lättare för mig. Jag har försökt sluta måååånga gånger förut, men det är inte förrän efter löftet jag gjorde 20 september 2014 som jag verkligen kunnat stå emot ordentligt. Jag vill verkligen den här gången. Och det är väl därför det går bra. 

 

Nu ska jag sluta babbla. Måste skärpa mig med uppdateringen, det blir så himla långt och rambly när jag inte gör det.

 

Kram på er <3