Jag har nu officiellt slutat gå till Capio och går nu hos psykiatrin i ett närliggande sjukhus. Det känns förjävligt läskigt. Att börja om på nytt. Att inte längre ha sjuksköterskan som jag haft sedan dag ett, som inte ens hade börjat på riktigt förrän några dagar senare och bara var med för att se hur det går till hos det stället. Fyfan vad jag saknar henne. Förhoppningsvis så går det bra i alla fall. Bad om att få träffa en psykolog för att kunna prata av mig eftersom det nog är det som skulle hjälpa mest just nu. Då kan jag jobba på allt i min egen takt utan någon press igen och inte riskera att börja känna stress. Sa också att jag ville kolla upp utmattningssyndrom, dock så minns jag inte om hon sa att jag skulle gå till en annan del av sjukhuset för det eller inte. Oh well, det löser sig.

Maten och träningen går åt helvete. Jag försöker, men vikten ligger stilla på pinsamma 70 kilo. Jag är så obekväm. Jag veeet att 70 egentligen inte är så mycket, utan ändå relativt normalt, men jag är så obekväm så det finns inte. Mina kläder sitter tightare. Vågar inte använda 3/4 av min garderob. Vill bara sova så jag slipper äta. Vill att mamma och pappa ska åka till fritidshuset igen så jag kan laxa. Idek. Livet känns bara så fel.