I don't know what's up with me. Känner mig verkligen inte som mig själv den här sommaren. Det här året. Sedan efter studenten. Det blev vägg nummer två där, och inte hade jag återhämtat mig från den första en smula. Mamma sa i förrigår skynda. Vet ni vad som hände? Jag började skaka okontrollerat. Kunde inte röra mig. Det blev helt blankt i huvudet. Jag kunde inte for the life of me komma ihåg vad jag skulle packa (vi skulle åka till vårt fritidshus), vad jag precis höll på med eller någonting överhuvudtaget. Det var bokstavligen blankt i mitt huvud. Jag stod i säkert 10 minuter och försökte komma på vad jag skulle ha med mig. Till slut bröt jag ihop. Bara av fucking ordet skynda.

 

Jag har blivit så jävla fuckad det senaste året. Min kropp ger långsamt upp liksom. Mitt minne är så fruktansvärt dåligt nu. Jag kan skruva på korken till mjölkpaketet och en minut senare så sitter jag och "va? vem gjorde det där?". Jag har noll minne av att jag skruvade på korken, kan inte minnas hur mycket jag än försöker. Jag glömmer vad folk precis pratade om mitt i en konversation. Tankar försvinner innan dom knappt kommit fram. Tränar kan jag bara göra pga tvångstankar och en herrans massa koffeintabletter, och svimfärdig blir jag på en gång men tro fan att jag ska fortsätta ändå. Jag har ingen fysisk ork, ingen mental ork. Jag har inte en smula inspiration till att göra någonting kreativt överhuvudtaget. I can't be bothered with makeup eller något annat än comfy kläder eller mina go-to kläder. Jag klarar inte av att ha ett enda måste mer än att ta hand om mina marsvin. Jag klarar inte av att gå i terapi eller gå och prata med någon. Jag är konstant stressad över den enstaka tiden i månaden som jag har inbokad med min sjuksköterska eller läkare. En enda jävla tid på en månad, hurfan kan jag bli så jävla stressad av det!?

 

"Du behöver mer social interaktion i ditt liv, det är inte konstigt att du mår så dåligt om du är så isolerad" sa han. Terapeuten. Jag har inte umgåtts med folk såhär mycket sedan jag gick i typ femman/sexan. Jag mår inte en smula bättre. Om något så mår jag sämre. Kan inte sluta tänka på hur mycket jag vill dö. Oavsett hur mycket jag försöker fantisera om hur livet kan vara någon gång i framtiden så hjälper det inte ett dugg. Jag är så övertygad om att allt kommer vara såhär för alltid. Jag tänker på saker jag vill ändra i världen, allt och alla jag vill hjälpa.. och det gör bara att jag mår sämre - för jag vet att jag inte kan göra något.

 

idk guys. Den senaste månaden har jag gjort en del som jag inte trodde att jag skulle få för mig att göra, fast ändå bara väntade på att jag skulle göra. asså ååååhhh vet inte är verkligen inte mig själv