Jag vaknade och kände "idag är jag så jäävla lättriggad", och jag är väldigt svår att trigga, den enda som kan trigga mig är jag själv liksom.

 

Dagen innan var vi till Nynäshamn (idec to censor vilken stad jag växte upp i och har min familj i längre) och firade min äldsta systerson som fyllde 13 förra veckan (wtf, han var liksom 3 nyss??), vilket betydde fika. Det som den systern (har två) bakar är alltid så himla gott. Jag satt pretty much i mitten och nästan det enda jag kunde tänka på var kalorier och hur alla måste tänka att jag är den fetaste och den mest glupska personen i världen. Jag kände att jag vandrar på ett hårstrå till full blown relapse och det höll i sig.

 

Vaknade som sagt med känslan att jag lär bli triggad av allt och ingenting. And sure enough, I was. Jag blev arg över någonting, minns inte ens vad, och jag bestämde att jag inte ska äta en enda smula och det enda som är tillåtet är Monster Ultra och Absolutely Zero, sockerfri Celsius, vatten 

Som en extra push så var det första jag såg D's Runkeeper-screenshot och jag blev söndertriggad av kalorierna hon bränt och mer bestämd att inte äta. Sån ångest över att andra kan gå ut och gå men inte jag, för det är glansis i hela byn och alla stigar jag går på när jag är ute är snötäckta.

 

Allt gick jättebra tills 17.30. Mamma och pappa frågade om jag kunde åka och köpa ostbågar och choklad. So I did, kände att jag behöve köra lite ändå för att lugna ångesten, men hela vägen dit och i affären ville jag bara lägga mig på marken och skrika för att det var ett sånt jävla krig i huvudet. Jag ska inte köpa något åt mig själv. Ska inte ska inte ska inte SKA INTE!!! But I did. On my way back home tänkte jag att jag skulle spara det tills en viss vikt. Men jag klarade det inte och jag åt. Jag fick sån jävla ångest. The cherry on top och det som gjorde att jag hamnade i full blown relapse var J's prat om basket- och badmintonpassen hon bokat in sig på. Bad henne att inte prata om det för att jag vandrade på ett hårstrå. "Det är inte träning, det är lek ;)", "Man bränner kalorier hela tiden" och hon sa att det är en tröst. Men inte för mig. Det enda som snurrar i mitt huvud är kalorier. Det är ingen tröst för mig, snarare tvärtom. Jag fick en panikattack och vent'ade till E. Jag har aldrig varit så brutalt ärlig för någon av mina vänner om min ÄS förut. Allt rann ur mig, varenda sak, varenda tanke, allt jag gör som jag aldrig berättat för någon av dom. Jag ville bara skrika tills min hals inte längre ger något ljud.

 

 

 

 

 

 

Paniken lade sig aldrig och innan jag hann reagera hade jag öppnat ena sängbordslådan, tagit burken där bladen ligger och dragit mot fotleden upprepade gånger. Djupare än jag gjort på minst två år.

 

 

 

 

 

 

Långsamt lade sig paniken och jag bestämde mig för att fasta tills tidigast 14.00 på onsdag.. Minst 64 timmar. Åter igen bara Monster Ultra och Absolutely Zero, sockerfri Celsius, vatten och cola zero. Jag vet att jag inte kommer att komma ur det här hålet på minst 6 månader och jag vet att mamma och pappa kommer vara som hökar igen, men jag kan inte bry mig längre. Jag bryr mig verkligen inte.