För att förklara förra inlägget lite småsnabbt - ni vet ju antagligen att det är skogsbränder lite överallt och har varit i typ en månad, om inte mer. Vi har ett fritidshus som ligger precis där en av skogsbränderna var. Jag kan fortfarande inte sluta tänka allt det jag skrev i förra inlägget. Vårt hus är tredje närmsta och dessa tre hus ligger lite högre upp än dom andra, så lukten kändes ju uppe först. Hursomhelst så fick jag veta från en av grannarna pappa pratat med att om inte den sista vattenbombande helikoptern kommit när den kom så hade vårt hus brunnit ner. Branden tog lång tid att få kontroll på och den växte till 3km x 2km. En timme innan brandmännen skulle lämna området och lämna över till markägarna blossade det upp ordentligt igen. Det tog typ 1 1/2 vecka att släcka tillräckligt för att lämna över till markägarna. Under kvällarna och nätterna kan man fortfarande känna brandlukten och se hur det lägger sig ett tunt täcke av rök i skogen när man är vid huset. Jag kan inte sluta tänka "var jag den första som märkte? Tänk om jag ringt och kunde stoppat det?". Det lämnar inte mitt huvud en enda dag.

 

Annars då? Jag var där med E i en vecka i början av maj. Och såg EDEN kvällen innan vi åkte dit, which was cozy af. Tbh - jag varken tänkte eller sa "jag vill dö" under dom dagarna. Jag mådde bra. Jag tänkte "okej, livet kan nog fan vara värt att leva". Men som vanligt så kom vardagen tillbaka så fort jag svängde in på parkeringen där jag alltid parkerar hos henne. Sedan dess har allt varit som vanligt. Som det varit i typ 16 år. Förutom att jag är tjock och inte kan sluta äta.

 

Jag startade en fasta och 4 timmar senare höll jag på att svimma och tog en kvarg. Och ett wiernerbröd. Sedan började fastan om. Och 2 timmar senare slank oboy ned. Sedan gav jag upp. Är så desperat men inte fan kan jag get a grip och göra vad jag behöver göra för att gå ner. Blir fucking galen.

 

På tal om att bli galen. Jag går nu till allmänpsykiatrin i ett sjukhus i närheten. Jag har varit där 4 gånger. Träffat 4 olika gånger. Jag har en tid på fredag. Med en ny. 3 av dessa personer är läkare. De andra två är en kurator och en psykolog.

Läkaren jag träffade sist skulle hjälpa med intyg för aktivitetsersättning och allt kändes skitbra och det kändes som att han lyssnade och fattade vad som krävs och vad han måste vara tydlig med. I got my hopes up. Dom lyckades såklart strula till det och jag måste tillbaka och typ börja om. Med en ny läkare. I snart två år har jag fått dra hela livshistorien varje gång jag haft en tid som inte var med sjuksköterskan jag hade. Eller KBT-terapeuten, men han lyssnade inte direkt ändå.

 

Och efter tiden hos psykologen så har jag varit a mess. Hon frågade lite om mat och vikt och allt sånt eftersom jag berättade om att KBT-terapeuten inte lät mig prata om sånt trots att det hör ihop lite med min sociala fobi, och det var den jag var där för liksom. Och hon frågade pretty much bara om jag b/p'ade. Och så blev det samma visa. "Jag tror inte att du skulle uppfylla några kriterier för en ätstörning. Det verkar ju inte så allvarligt heller". Och så började det igen. Äta som straff. Jag orkar inte.

 

Över ett år senare faller håret fortfarande. Naglarna går av. Jag är kall som fan hela tiden, förutom nu under värmeböljan men jag verkar inte tycka det är lika outhärdligt varmt som alla andra. Jag blir fortfarande svimfärdig när jag reser mig. Stjärnorna är kvar. Allt är fortfarande kvar. Det enda som inte är kvar är vikten. Kan inte ens beskriva hur mycket jag saknar att känna mig så fruktansvärt, oerhört tjock vid 58kg. När jag tittade i spegeln såg jag någon som vägde 200+kg. Det numret bara ökar för varje dag. Känner hur allt fett i kroppen bara ökar. Ser hur låren växer. Väller ut när jag sitter. Dallrar som gelé. Känner dubbelhakan. Känner alla valkar.