Imorgon klockan 10.00 har jag en tid hos Arbetsförmedlingen. Jag hamnar på gränsen till panikångest bara av att tänka på det. Bara ordet Arbetsförmedlingen gör att hjärtat går upp i 110+ och jag får svårt att andas ordentligt.

Jag ska träffa dom och dom ska se vilken myndighet som jag ska lotsas vidare till. Hur det än går så hoppas jag att jag går därifrån med en inkomst i nära framtiden. Allra helst inom en månad men ja, det är ju Sveriges myndigheter vi talar om.. Mina föräldrar ska ju inte behöva leva på minimum eller till slut bli skuldsatta för att folk inte kan göra sitt jävla jobb.

 

I ganska exakt två år, den 5e, har jag tjatat och tjatat och tjatat. Jag behöver en inkomst, jag behöver någon att prata med och jag behöver få prova KBT för min sociala fobi. Visst sattes jag sattes i KBT - efter 4 månader. Där gick jag i 4 månader och han gjorde det egentligen mest till DBT och han blev så inrutad på depression, det första är något jag verkligen inte behöver och det andra var ju inte ens varför jag träffade honom, och jag hamnade bara ännu djupare i mina negativa tankar. Jag fortsatte be om någon att prata med. 10 månader gick och jag hade fortfarande inte fått någon att prata med. Sedan bytte jag mottagning och nu 5 månader senare har jag fortfarande inte riktigt fått någon att prata med. Jag har börjat i KBT igen efter att blivit beviljad psykoterapi genom LOV. Hittills känns hon jättebra och jag har faktiskt redan gjort framsteg.

 

Sedan 3e augusti är jag heltidssjukskriven, alltså sedan ungefär 1½ månad tillbaka, och jag har lika mycket kvar, alltså till 3e november. Jag har fortfarande ingen form av inkomst. Jag vet inte hur många gånger jag övervägt att ta ut dom uttagen av propavan jag har och ta dom + det jag redan har hemma och bara avsluta allt. Det skulle ju bli billigare så. Jag vet ju hur jag vill att dom ska göra. Och så skulle jag ju slippa den dagen Ella måste somna in. Den dagen kommer jag dö så hårt och kraftigt inombords och jag vet inte om jag kommer klara av det.

 

Jag vet inte vad jag ska förvänta mig imorgon. Jag är livrädd. Jag har aldrig varit där inne. Jag har aldrig varit i kontakt med Arbetsförmedlingen. Jag är så rädd att dom ska göra som alla andra. "Jamen det är klart du måste ha en inkomst, vi ska hjälpa dig" - bara ord och inga visor.