Jag växte upp i en familj där alla någon gång varit överviktiga, vissa mer och vissa mindre. Jojo-bantning har funnits på olika vis sedan jag var ungefär 7. "Nu slutar vi med smör". "Nu slutar vi med bröd". "Nu äter vi mer grönsaker". Mamma och pappa har varit sånna jojo-bantare dom senaste 10 åren. Gått upp och ned, upp och ned, upp och ned. 2013 skulle vi alla 5 av 6 gå ner tillsammans (den sista höll redan långsamt på sedan ett par år tillbaka). Jag hade redan varit i det restriktiva ÄS-träsket och tittat lite, doppat foten ibland, men alltid hamnat tillbaka till över- och hetsätandet. Men den 16 juli började karusellen snurra och den har aldrig slutat. Jag såg det högsta numret jag någonsin sett - and something inside me broke so damn fucking hard. Fram till 31 augusti gick jag dock inte ner mer än något kilo, augusti är fullt av födelsedagar och dom sista två veckorna i juli innehöll många "misslyckade" dagar på ungefär 2000kcal.

 

31 augusti  började jag, mamma och pappa (jag är den enda som bor hemma fortfarande) med Naturdiet. I två veckor bestod mitt intag av 4-5 drycker och ev lite sallad till lunch. Sedan började mamma och pappa introducera mat igen. Massa sallad och kyckling, lax etc, lean meat liksom. Detta fortsatte i ungefär 3 veckor.

 

Jag kommer ihåg första dagen vi gick tillbaka till att äta vanlig mat. Mamma hade gjort köttfärssås och spaghetti. Jag fick en panikattack några timmar innan. För jag kunde ju omöjligen veta vad hon haft i, hur mycket och hur många kalorier det kommer vara i det jag tar. Och spaghetti.. nejnejnej. Jag tog en liten slev spaghetti och en liten slev köttfärssås and that was it. Såhär fortsatte det året ut.

 

Redan i november, 2 månader rejält in i träsket, började mamma och pappa klaga på att jag börjar gå ner lite för mycket. Mitt BMI låg i november 2013 på +- 25. Jag hade gått ner 5 BMI-poäng. Den 5e december såg jag och E Bring Me The Horizon första gången och jag hade bestämt att jag skulle nå min "UGW" då - och det gjorde jag. Precis på kilot. Ännu 1.1 BMI-poäng ner.

 

I början av januari så var jag smått done med att ha alla tjatandes runt mig. Nu klagade även vänner kontinuerligt och jag fick en fråga lite här och där av lärare "hur jag gjorde?" och om jag "lagt om kosten?". Så jag försökte bli bättre. Det gick väl bra i typ en månad - sedan vägde jag mig och hade gått upp två kilo. Jag föll pladask rakt tillbaka och jag bestämde att jag skulle tillbaka till vikten jag var på den 5e december tills den 18e februari - and I did. 

 

Sedan dess har det gått långsamt. Ganska stadigt neråt med lite vågor, fram tills våren 2017, och nu kom kritiken från mamma och pappa dagligen och vännerna fortsatte att oroa sig.

 

 

 

I december 2014 åkte jag på influensan och gick ner ungefär 3.5kg på 3 veckor, vilket var mycket fortare än jag gick ner förut. Då blev tjatandet ännu mer. Jag var "alldeles för smal nu" och jag behövde "gå upp lite i vikt". Skelett-skämt och dylikt drogs och jag visste inte om jag ville skratta eller gråta. Men när influensan klingat av så gick jag långsamt upp tillbaka till vad jag vägde innan influensan.

 

2015 fortsatte i samma stil. Jag gick inte ner mycket i vikt men jag gick ner i fettprocent.

Framåt hösten påbörjade vi våra stora självporträtt. En gjorde sig själv som pinocchio och en annan som en spelkaraktär. Jag målade konturerna av mig själv på en äng i solnedgången. Jag utgick från ett foto som läraren tog i fotostudion när jag visade vad jag ville göra. När det var dags ta fram bilden på projektorn så att jag kunde rita av konturerna och svagt markera var det skulle vara mörkare och ljusare utbrister läraren; Men oj, är det där du?! Är du verkligen så smal?!". Jag skämdes så mycket, för alla vi som inriktade oss på bild och form var i salen. 

 

I februari 2016 åkte jag på influensan igen, och ganska rejält. Jag klarade inte av att resa mig eller stå upp längre än 5-10 sekunder innan jag var on the edge of fainting. Tanken på mat gjorde mig illamående. Jag kunde knappt svälja mitt egna saliv och dagarnas intag bestod av någon klunk vatten och sked B&Js. Jag gick ner ungefär 6kg på två veckor, av dessa 6 gick upp ungefär 4 igen.

En eftermiddag svimmade jag inför pappa. 5 minuter tidigare hade han bestämt sig för att inte följa med till kalaset för min äldsta systerson och mamma hade precis åkt. På kvällen gav mamma mig ett uppskuret äpple och det tog mig 2-3 timmar att äta upp det. Jag hade så mycket ångest. Jag kunde knappt dricka vatten, "jag svär att det är kalorier i vatten, jag vågar inte dricka vatten".

Jag blev sängliggandes i deras säng på nedervåningen där toaletten var ett steg bort i ett par dagar och fick sedan flytta till soffan i nästan en vecka. Mamma vägrade släppa iväg mig till skolan förrän hon fick se att jag åt i ett par dagar. Hon köpte en massa proteinbarer, som hon visste att jag älskar, juice och lite sånt lätt med socker och sånt i för att hjälpa kroppen.

Andra dagen gav hon mig ett glas vatten. Efter två timmar hade jag tagit en liten klunk.  Hon såg så sorgset på mig. "Seså, en klunk för mamma ♥". Lite senare "en klunk för pappa ♥". Ännu lite senare "en klunk för *min bror* ♥". 

 

På våren satt jag en eftermiddag i datorsalen som hade det lilla rummet med fotoskrivaren och redigerade. Tre klasskompisar står där inne och pratar. Diskuterar vikt, muskler, träning osv. Och jag hör mitt namn nämnas vid ämnet viktnedgång och sedan sänks rösterna och jag kan inte längre höra vad som sägs. Inte långt innan, någon månad eller så, hade vi suttit och tittat på våra gamla balbilder. Jag och en annan gick i samma skola men hon gick i paralellklassen. De andra skulle försöka hitta henne, vilket var en liten utmaning för dom då dom är trillingar och hon är så lik systern. Det gick ändå relativt fort, sedan var det dags att hitta mig. Det kändes som att jag satt i en evighet och väntade på en gissning. Till slut fick jag nästan visa vem som var jag och förvåningen över viktnedgången.. jag visste inte hur jag skulle reagera.

 

Den eftermiddagen väntar jag på bussen tillsammans med en av dom som gissade. Jag misstänkte en hel del att hon hade lite mentala problem med mat, vikt etc. Sättet hon pratade om sånt på, "jag går på vattendiet just nu haha". Blickarna under vissa luncher. Kommentarer om sig själv. Hon frågade hur jag gjorde. Jag var "typ som en stor inspiration".

 

Hösten 2016 bestod av vätskefastor, flera timmar av promerande varje dag, många paket dulco och kontakt med Capio och mer oro från omgivningen.

 

I februari 2017 flyttade jag permanent dit där vi bor nu. Jag var ensam dom första 6 veckorna och levde mest på Naturdiet, Monster, vatten, zero-drycker, majs, gurka och morötter resten av månaden. Det blev sällan något annat. Ändå gick jag inte ner mer än kanske 3kg.

När mina föräldrar fortfarande var mitt i flytten men mest var här så började dom oroa sig en hel del igen. Mycket tjat om att jag "måste se till att äta ordentligt så jag inte svimmar igen" och att jag "kanske väger lite för lite" och "borde gå upp".

Jag blev så frustrerad. Mitt BMI låg på 21.3. VARFÖR får alla andra lov att vara smala - men INTE JAG? Varför måste just JAG gå upp i vikt? Jag ÄR ju normalviktig. Är det inte meningen att man själv ska trivas i sin kropp? Att JAG ska trivas? Jag är för en gångs skull i mitt liv i en sits där jag anses vara helt normalviktig. En sån som man inte tittar på av någon speciell anledning annat än min hårfärg.

 

 

I mars 2017 hade jag gått i individuell KBT i ungefär en månad. Jag frågade om ev. ätstörning, och att jag i alla fall vill prata om det för jag vet att den och min sociala fobi håller varandra i ett finger.

 

Men jag har ingen ätstörning överhuvudtaget. För jag är inte kraftigt underviktig, har gått ner ett större antal kilo i vikt snabbt och jag b/p'ar inte. Jag är normalviktig. Jag ser normal ut. Jag kan inte gå ner fort när jag är normalviktig, oavsett om jag lever på 500kcal i en längre tid, för jag har med största sannolikhet en underaktiv sköldkörtel. Så jag har ingen ätstörning. Jag har bara dålig självkänsla och självbild. Allt jag gör spelar ingen roll, för jag är inte kraftigt underviktig och spyr inte. Jag kan göra allt annat som finns, men så länge jag är normalviktig och inte spyr så har jag ju ingen ätstörning. Det säger ju alla jag träffat utom två, men dom två kan inget göra mer än rekommendera att överväga behandling.

 

Idag vågar jag knappt gå ner i vikt. Jag vet inte om jag vågar möta mina föräldrars och syskons reaktioner om jag gör det. Jag vill inte bli tvingad att bo i stora huset med mina föräldrar. Inte få välja om jag ska äta eller inte den dagen. Vara så paranoid igen, att någon ska hitta mina dietshakes, dulco och dietpiller.