Det har varit lite kaosartat den senaste tiden. Fick veta något otroligt ledsamt om en av mina bästa vänners mamma. Hana klarade sig inte. Dagen efter begravde vi henne. Tre timmar senare skulle vi hämta hundvalp. Några dagar senare blev det blandade besked om min väns mamma. Rena bergochdalbanan helt enkelt.

 

Vikten står lite stilla. Går något hg upp eller ner. Jag vet faktiskt inte. Just nu skiljer det sig +2kg om jag gått på toa eller inte. Så jag har ingen aning.

 

Annars så var jag till en annan läkare i fredags för att diskutera ny medicin. Efter knappt en kvart så hade hon skrivit ut Fluoxetin och Atarax. Har inte märkt så mycket med Fluoxetinen än, dock så känner jag mig lite mer stabili måendet än innan, jag får lite ont i huvudet en stund efter att jag tagit den men det håller bara i sig i typ en timme och sedan släpper det. Aptiten är en smula sämre men annars har jag inga andra biverkningar än. Får hoppas att det fortsätter såhär men aptiten får gärna försämras lite till. Ataraxen fungerar ganska hyfsat. Den tar inte bort ångesten helt, men den är betydligt lindrigare genom hela dagen. Dock så blir jag ganska trött av den, så jag brukar ta den någon timme eller två innan jag tänkt gå upp eller om jag vaknar runt 4 på natten så jag slipper tröttheten. Whatever floats this boat haha.

 

Något som känns väldigt skönt just nu är renoveringen faktiskt. I torsdags fick jag den värsta panikattacken jag någonsin haft. Och det var något som känns så otroligt fånigt och smått irrelevant som utlöste den - skåp och springor. För att fatta det kort så ville mamma ha förvaring längs båda långsidorna på övervåningen, även i mitt rum, och det vill jag verkligen inte. Så det on top of allt som hänt under den gångna veckan gjorde att jag brast ganska rejält. Jag kunde inte sluta gråta, skrek tills rösten knappt fanns längre, hyperventilerade varvat med att inte kunna andas, skakade utav bara fan och kände bara att "jag dör nu". Det brukar inte vara så intensivt, speciellt inte igenom hela attacken och inte heller hålla i sig så länge. Och mamma gjorde inte ett piss. Hon kom upp och skrek vidare om dom där förbannade skåpen och gick och lagade mat. När pappa kom 25 minuter senare kom han upp och höll om mig tills jag var lugn. Tror inte ens dom vet att jag får panikattacker. 

I alla fall, det där kanske inte var så kort, men men till min poäng. Efter det så har vi faktiskt hållt på här uppe en stund varje dag, jämfört med innan då det var lite prat var 14e dag om vad som ska göras. Så imorgon åker vi förhoppningsvis till Bauhaus och köper isolering, beroende på vädret.