Jag skrev ett hyfsat långt inlägg igårkväll meneeee blogg.se was a little bitch och sparade ingenting av någon anledning och när jag tryckte på publicera så var ingenting kvar. suck.

 

Kortfattat så gjorde jag en liquid fast igår och dagen innan på ca 42 timmar, bröt med en sallad, fick panik och ville bara få det ur mig nunununu, tog lax och skar mig.

 

Idag visade vågen 59.7, jag har inte laxat, men har ändå ångest över vad jag stoppat i mig. Bröt efter 26 timmar med lite gurka, tomater, paprika och morot. Tog sedan en banan och ett korvbröd. Kom ut på en promenad idag dock. Tänkte gå ca milen men fick vända efter strax under 3 km då jag började känna mig svag och smått svimfärdig. Blev lite i alla fall.

Sedan skypade jag med två av mina närmsta vänner. I 5 timmar haha. Sista 1 1/2 satt vi mest och småsov då alla var trötta, speciellt jag. Sen blev jag galen för att datorn laggade sönder och sen ville inte skype starta överhuvudtaget. Trevligt.

 

Sen blev det andra bullar. Nejmen. Jag märker hur jävla fort det går neråt just nu och så fort man ska ställa tillbaka klockan kommer allt gå dubbelt så snabbt. Nu har jag dessutom bara musiken kvar som håller i mig. Jag kände att jag måste göra något nu. Så jag skickade ett mejl till ungdomsmottagningen. För det här går inte. Jag står inte ut. Jag klarade mig knappt sist, hurfan ska jag klara mig den här gången när jag inte längre har 2 av de 3 sakerna som höll i mig? Och dessutom inte verkar kunna få något jobb. Jag måste ta tag i det här innan jag skaffar ett "ordentligt" jobb. Jag har ett som jag ska söka, men det är inte säkert alls att jag får det då jag inte är så stark och man behöver god fysik. Konditionen är ju helt okej, men muskelmassan är liten. Förhoppningsvis så är en brinnande kärlek och dedikation tillräckligt..

I alla fall så skickade jag ett mejl till ungdomsmottagningen och frågade om kostnader, just för att jag inte har någon inkomst och inte vill att mina föräldrar ska lägga sig i det här, och sa att jag verkligen behöver prata med någon. Så förhoppningsvis så har jag väl en tid någon gång den här månaden. Så jobbigt att jag kommer gråta dock. Bara tanken på allt jag skulle behöva prata om gjorde att jag började gråta, och jag hatar att gråta inför andra. Perfektionism.. Men jag kanske tas på allvar någonstansifrån då. Jag vill liksom alltid klara allt själv. Ber aldrig om hjälp utifrån om det inte verkligen verkligen verkligen behövs. Och det gör jag nu. Jag tror att jag slipper ångesten över att prata med någon jag aldrig träffat dock. Tror hon som var kurator där när jag var där på studiebesök i typ sjuan är kvar nämligen, kände igen namnet. Hursom. Now I'll just play the waiting game.