Jag vet hur det är att vara på båda sidorna. Jag vet hur fruktansvärt jävla brutalt jobbigt det är att stå på tå där vid kanten och det bara är en tidsfråga innan man tappar balansen eller kraften och faller. Jag vet vilken fruktansvärd jävla brutalt jobbig mardröm det är att vara anhörig. Ringa och ringa och ringa. Skicka så jävla många sms. Höra av sig till personens anhöriga. Vara så orolig att man bara vill slänga sig ut genom fönstret för att bara tanken på att det kan ha hänt något är för jobbig. Jag vill inte att någon ska behöva känna den känslan.

I push people away. Jag vill att folk ska glömma mig, inte ha någon relation till mig. Väntar på att något ska hända som gör att min familj aldrig vill se mig igen eller ha något med mig att göra, så jag inte har någon form av kontakt med en enda människa i världen. Så jag äntligen kan få sova.

Jag är inte rädd för att dö. Att inte veta vad som händer skrämmer mig inte. Det kan omöjligen vara värre än att leva.

Annars går maten åt helvete och jag har inte varit såhär obekväm i min egen kropp på jag vet inte hur länge. Har sån ångest. Vill inte visa mig. Vill inte existera. Vill bara tyna bort. Hela min existens. Alla minnen och spår av mig. Bara tyna bort.

Godnatt ♡