Vikten har gått så mycket upp och ned den senaste månaden, asså herregud. För att vara jag så kändes det nästan extremt. Efter några dagars totalstopp i tarmarna och totalt obefintlig ork att bry mig om hur jag åt så visade vågen nästan 67 kg. Den kvällen var jag så nära att svälja alla atarax jag har, vilket var ungefär 200. Detta var för typ 2-3 veckor sedan och imorse visade vågen 62.4, så framåt går det i alla fall. Men är ändå så fruktansvärt jävla förbannad på mig själv. Jag var nere på 58 i februari, vafan hände sedan?

 

Jag har försökt komma ut på mina promenader, men det går som det går. Har tänkt att försöka börja småjogga. All sorts träning på det sättet har alltid varit iprincip omöjlig pga mina knän och vrister. Får så sjuuukt ont och det känns som att mina knän kommer att ge vika vilken sekund som helst. Än så länge är hela jogging-grejen i tankestadiet, men jag ska försöka ge mig ut på en kortis senare ikväll. Jag vet att jag antagligen bara kommer orka typ 200m i taget pga urusel kondition lol, men oh well.

 

KBTn är svinjobbig rent mentalt. Blir så extremt trött i huvudet efter varje gång, men det har verkligen hjälpt mig att komma fram till svar på saker som jag grubblat på i flera år, t.ex. om hela min sociala fobi-situation, vartfan den kommer ifrån. Och att hur jag mår inte är en inbillning eller någonting som är en överdrift eller överreaktion, vilket är skönt.

 

Annars är det mesta precis som sist. Livslusten ligger på minus 9876548 och allt är bara allmänt svart. Inte ens tanken på att sommaren närmar sig eller konserter. Allt är bara meningslöst liksom. Menmen, nu ska jag inte gnälla mer, känns som att det är det enda jag gör här nuförtiden haha.

 

Ta hand om er. <3