Jag har i ganska precis över två år försökt få ordentlig hjälp för hur jag mår och min sociala fobi. Inte förrän nu i september fick jag äntligen ordentlig hjälp för min sociala fobi, men resten återstår. Jag blir satt på mediciner och ingen ordentlig uppföljning görs. Jag fortsätter berätta hur fucked min sömn är och hur jobbig min ångest är. Jag fortsätter berätta hur jag mår likadant som jag gjorde första gången jag tog kontakt med psykiatrin. Jag sa i nästan två år att jag önskade kontakt med psykolog, men inte ett knyst.

 

Jag hittade en bunt papper när jag letade efter andra papper. Det stod att jag hade gått i DBT-behandling för självskadebeteende? Fucking. Bullshit. Jag har för det första aldrig gått i DBT och för det andra har jag aldrig gått i "behandling" för mitt självskadebeteende. Och det är inte första gången som det står straight up lies i intyg, journaler eller papper som skulle in till någon myndighet, and most likely not the last..

 

Jag har försökt bli bättre så jag kan hitta något jobb och få en inkomst till slut, men det går fan inte när man inte får någon hjälp you know? Jag har sökt det jag kan söka när det gäller pengar. Ingenting går igenom eftersom ingen gör några ordentliga utredningar eller ens lyssnar på mig eller ger mig annat än mediciner som ändå inte hjälper och låter dom stå kvar trots att jag säger att jag inte märker någon skillnad.

 

Så nu står jag här. Jag har ingenting kvar att söka. Jag har till slut fått en jättebra terapeut, men resten står som vanligt på ruta ett. Jag har långt kvar till punkten där jag kan jobba i alla fall några timmar i veckan. Jag kommer till slut, helt seriöst, sätta mina föräldrar i skuld om jag inte får någon form av inkomst snart. Jag överdriver inte ens. Hade dom inte haft dom besparingar dom har och vi valde att flytta så vettefan.. men dom ska ju inte behöva använda sina sparade pengar för att folk inte kan göra sitt god damn motherfucking job liksom.

 

Om det inte går igenom, om jag inte får in något snart, så vet jag inte vad jag kommer att göra. Jag klarar på riktigt inte av det här längre. Ångesten och skuldkänslorna kväver mig. Jag är ju bara en ekonomisk börda.