För ca 2 veckor sedan blev Lotus, ett av mina hjärtan till marsvin, väldigt sjuk. Jag har ingen aning om vad som hände, men hon orkade inte och somnade in natten till 29e juni. Mamma försökte trösta och sa att jag gjorde allt jag kunde, men så kändes det såklart inte. Tankarna om vad jag möjligen kunde gjort mer har fortfarande inte slutat snurra.

Inte heller farfars död. Jag känner fortfarande lättnaden över att han valde att släppa taget och till slut få vila, för den sista tiden höll han bara fast för farmors skull. Karusellen med tankar om att jag borde ha besökt honom oftare slutar inte snurra och det känns mer som att den ökar i fart. 

 

Sedan Lotus dog har jag varit väldigt off när det kommer till kontakt med folk. E och M är dom enda jag orkar ha kontakt med för jag vet att där kommer det inte komma någonting som triggar mig på något sätt, varken beteenden (som fasta och självskada) eller känslor (som ilska jag inte kan kontrollera och allmän dryghet), men det tog ett tag att berätta för dom också. J och D vet fortfarande inte och jag vet ärligt talat inte när jag kommer berätta för dom. Just nu orkar jag inte direkt ha någon kontakt med dom för jag vet att jag på ett eller annat sätt bara kommer bli triggad till självskada, vilket är bland det sista jag behöver just nu. ÄS kommer också bli så competitive och det kommer göra att jag går upp istället för ner, återigen bland det sista jag behöver. Jag tror det här är vecka 3 av inaktivitet i gruppchatten från min sida vilket är det längsta på länge och jag vet inte riktigt vad jag känner, mer än att dom inte verkar bry sig.

 

Det har även blivit bestämt att min äldsta syster ska flytta hit och jag är så delad. En del av mig tycker att det är rätt najs, men en enorm del av mig har panik. Eller ska jag säga min ÄS har panik? Jag är rädd att jag inte ska kunna äta som jag vill, eller inte vill, inte kunna väga allt. Att det ska bli någon form av permanent kloss i viktnedgången. Ja, ni förstår nog hur den tankekarusellen går.

Jag är också lite rädd att jag inte ska vara redo att bo ifrån mina föräldrar mer "på riktigt". Jag vet inte när dom kommer flytta, kan vara efter en vecka, kan vara efter ett år. Oavsett när så är jag rädd att jag inte ska vara redo..

 

Jag hade min sista träff hos terapeuten i juni och jag känner mig lost som fan. Jag hade verkligen behövt henne den här månaden, menmen, det är ju mitt liv så varför skulle jag kunna ha kvar henne liksom.. Skämt but not really skämt åsido. Jag gjorde många framsteg. Galet många. När jag satt i bilen efteråt och tänkte på hur långt jag kommit så blev jag ganska paff. Sen blev jag lite ledsen för att jag insåg att jag tog tag i det här för sent för att det skulle påverka min depression och ångest. Det rent ut sagt suger tbh. 

 

Jag har typ slutat laxa. Om man kan kalla det sluta, tanken bakom är visserligen densamma. Jag började äta psylliumfrön för kanske 2-3 veckor sedan och det är det enda som fungerat för magen sedan jag fucked it up med dulco..